Thomas

Ashburtondag

Ashburtondag. Vi försökte se Judy och Grahams hus, men det var så övervuxet att det var svårt. Vi gick ner till floden lite också.

En sväng förbi Ashburton Collage blev det också, efter en stund började man komma ihåg vad de olika byggnaderna innehöll och vilka ämnen man hade. Inga barn i skoluniformer eftersom jullovet redan börjat.

Nere i stan köpte vi lite förnödenheter och julpynt. Tjejerna hittade var sin bok, Karna en nyutkommen Lemony Snicket och Malva en Philippa Gregory. Och så tog vi en fika på ett coolt café.

Vi tänkte sen köra mot Christchurch men bestämde oss för att köra mot Akaroa i stället. Det var lika brant som vanligt på de nyzeeländska vägarna, men vi kom fram. Campingen ligger vackert på en sluttning ner mot Akaroa. Thomas och Karna gick på upptäcktsfärd medan jag stekte ca 1,5 kg köttbullar.

20 december Arthurs Pass – Ashburton

Efter en kall morgon i Arthurs pass väntade vi tills solen kom ner mellan bergen och värmde vårt fordon. Det var ungefär vid 8.30. Snabbt blev det varmt ute med och vi kunde äta frukost i solen.

Det ligger ett annat vattenfall än det vi gick till igår vid Arthurs pass. En halvtimme skulle det ta att gå dit och det gjorde det väl med. Det var trappsteg så gott som hela vägen upp till fallet. Någon har släpat och byggt rejäla trappor som ska klara både snö, regn och lite jordskred. Tack till er som gjorde det!

Det var hisnande vackert.

Vi körde en bit längs hyfsade vägar enligt mina känselspröt. Efter cirka en timme var vi framme vid stället som Mange och Maria besökte för några år sedan. Några scener ur Narnia spelades in här vid Flock Hill, nära Castle Hill.

Det fanns en restaurang där så vi passade på att bli uppassade.

Det hade hunnit bli riktigt varmt. Vi hittade en grotta som det rann vatten genom, så vi badade fötterna i det svala vattnet. Med skor på.

Thomas och Karna gav sig av på klippbestigaräventyr medan Malva och jag slappade i skuggan respektive soffan.

Efter Castle Hill körde vi mot Methven och sen Ashburton. Vi hittade en camping där som dessutom hade en varm pool. Thomas gick på ölletarrunda innan vi åt vid 20.30. Tjejerna läser och det är lugnt i vårt lilla hem.

Pannkakor, salthav och alper

Regnet paddrade mot våran Bettan hela natten, men när campingens halogennattlampa släcktes grydde dagen med en halvklar himmel som snart blev helt färdig.

Frukost på verandan följt av tömning av Bettans tarm och task och så var vi åter redo att bege oss ut för att slita däck. Denna gång kom vi bara en knapp kilometer till Pancake rocks och blowholes. Blowholesen var inte igång men stenarna var där de skulle plus flax-gräset som Kristina provade att spinna garn med.

Sidan om denna fina attraktion fanns ett internetställe, så efter ett par dagars ”No service” kunde vi ta del av lite mail och uppdatera vår resedagbok. Några kaffe senare var vi på rull igen för att leta efter en lämplig yta att inmundiga vår lunch på. En pyttebit senare stannade vi precis vid stranden i solen, kastade i oss lite rester, mackor och yoghurt och bytte om till badkläder.

Vågorna från Stilla havet kan vara märkligt mäktiga och jag och tjejerna njöt i saltvattnet medan Kristina var lifeguard en bit upp på stranden.

Vid strax efter klockan tre var vi tillräckligt saltstänkta och vi tog oss via Greymouth mot Arthurs Pass. Längs vägen försökte vi fylla på Bettan med lite diesel men efter ett par varv på macken för att få en pump som inte stod på fel sida bilen så kom en dam i orange väst till vår hjälp och tankade åt oss. Det gäller att låtsas som om man inte kan något om sitt fordon när vill slippa att tanka själv.

Efter att igår slingrat oss fram på vägen från Nelson så hade vi inga stora förväntningar på första sträckan av vägen genom Arthurs Pass. Dock visade det sig kosta på Bettans bromsar (eller något annat som luktar bränt) att stå i en riktigt brant backe och slira i väntan på att två för breda lastbilar skall passera över bron som vi just skulle ta oss över. Det blev inget foto på detta spektakel, fru Mårtensson passade istället på att bränna 2000 adrenalinkalorier. Kan vara det som luktade bränt när jag nu tänker efter.

För att kunna bryta samman i lugn och ro och vädra ur bilen så stannade vi strax vid en parkering där småtjejerna fick syn på ett vattenfall ett stycke upp på bergssidan. De var redan en god bit på väg innan frun och jag kom oss för att följa efter på denna helt oplanerade hajk längs bergssidan på kvällskvisten.

Trevligt med överraskningar, och utsikten var fantastisk när vi väl kom upp och i fjärran kunde se Bettan som en liten prick vid sidan av vägen.

Den mycket tunna luften gjorde oss gott, och väl framme i byn Arthurs Pass gick det på ett kick att koka sötpotatis, sparris, redig potatis och en god köttbit. (Oklart om det verkligen går snabbare att steka kött i tunn luft, men troligtvis.)

Förutom fina bergstoppar så har Arthurs Pass också slutet eller början på en 8,5 km lång tågtunnel. Högst imponerande sprängd/grävd/byggd mellan 1908 och 1923. Något för Hallandsåstunnelsprojektet att studera tycker jag.

Morgondagen är något oklar än så länge, vi hade planerat att hajka till ett vattenfall, men nu är ju det så att säga redan gjort. Vi får nog ta en tur till info-centrat här för lite tips om vad vi kan spana på. Annars blir det vidare med Bettan mot trakterna kring Christchurch.

Vi kom förresten på en mycket rolig lek här i den tunna luften också. Man får inte säga orden (eller egentligen heller skriva) husbil, campervan, bil och car. Vi kiknar redan av skratt :)

Freedom camping ikväll. Nåja, inte jättetuff miljö kanske, men lite special :)

Arthurs Pass

Mysigt soligt idag här vid pannkaksstenarna

Pancake Rocks

18 december Nelson-Punakaiki

Idag har vi åkt från Nelson. Efter att ha åkt ett tag kom vi fram till ett ställe där vi stannade som hette Buller Gorge, en typ äventyr…
Skoj, skoj! Det må jag tala om för dig lilla, kära dagbok!
Man fick gå över en hängbro tvärs över ett brett, stort och djupt vatten. (En flod)
Sedan gick vi ungefär i en halvtimme i en regnskog och till sist kom vi fram vid ett vattenfall – trodde vi i alla fall att vi gått till…
..det var mer som en fors skulle jag vilja säga. Om man istället för att med besvär, men ändå spänning skulle klättra på klipporna vid floden, skulle falla ned, skulle det inte ta lång tid att drunkna!

När vi kom tillbaka till hängbron åkte Malva och pappa med dinglande ben över den breda floden säkert 50 m upp!
De åkte nämligen på en lina med typ sitsar som hängde ned där man satt ensam med sitt bälte. (Fast sitsarna var nära varann)

Tja… Sedan fortsatte vi med husbilen till Punakaiki (en stad/by med ett så vanligt namn…) Kanske möjligen vanligare än Paraparaumo beach! Nå, vi åt god kvällsmat och vi avslutade just en omgång Plump.

Allt för idag!
See you dear dairy!
från Karnas dagbok

Pappa tillägger att vägen hit från Nelson var fantastiskt rolig och fantastiskt vacker att köra!

———
Kristina:
Imorse lämnade vi Nelson. Där var det odlingar av alla de slag runt omkring staden. Druvor till vin, oliver, kiwifrukter, bär mm. Men det vanligaste där var nog någon slags barrskog (som en gran med långa barr). Det är inte så snyggt skövlat, utan ser verkligen bart ut på vissa ställen.

När vi kört i ca en timme kom vi in i landet mot den västra sidan av Sydön och då blev det regnskog. Eller i alla fall naturreservat med mycket orörd skog som får mycket regn. Alltså var det otroligt grönt och vackert. Träden har olika kulörer i grönt och de svarta stammarna på the black beeches är snygga mot det gröna.

Och så är det ju otroligt brant och ringligt. Jag har försökt fånga lite på bild, men det blir inte riktigt detsamma. Det är så obebyggt här. Jag tänker alltid på irrelevanta saker som; hur får de fram färsk mat upp hit? Kan de beställa på postorder och i så fall vad kostar den frakten? Skolbuss här? Vad gör man om man får ett barn som blir åksjuk i bil? på tal om åksjuk: komiskt att jag funderade på hur jag skulle klara båtfärden från Wellington häromdagen. De rullningarna där hade vi nog klarat av innan vi kört i en kvart idag med husbilen. Det skumpar något oerhört. Vi har fått använda roddartejp för att få kylskåpsdörren att vara stängd i alla kurvor.

Det där med postordern får bli på det gamla sättet då med en katalog, för under de ca 5 timmar vi har åkt idag har vi nog haft täckning för ett telefonsamtal i ca 10 minuter. 3g har inte funnits alls idag.

Vägen vi kört längs är en s.k. state highway och hastighetsbegränsningen är 100 nästan hela tiden, men det är serpentinväg hela tiden med gula skyltar som rekommenderar hastigheten för nästa kurva. Ganska ofta är den 35 km/h.

Med vår höga husbil (3m) når vi ibland upp till trädens grenar. För att göra vägarna här i det slingriga lanskapet säkra sätter de ibland upp vägräcken. Jag har studerat dessa idag och kommit fram till att kriterierna för att ett räcke ska sättas upp är att det är ett stup på mer än 10 meter ner från väggrenen och väggrenen är smalare än 80 cm innan stupet kommer. Det har varit många delar med räcke och många delar av vägen har varit utan räcken idag.

Det är mystiskt att man kan köra om cyklister på dessa vägar…